Vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan i Uppsala möts dagens stadsliv och ett äldre, delvis försvunnet stadslandskap. Här fanns under flera hundra år en brunn som bar samma namn som platsen: Dragarbrunn. Själva brunnen är inte längre synlig som en fungerande vattenkälla, men dess historia finns kvar genom arkeologiska undersökningar, äldre uppgifter och ett namn som fortfarande används i Uppsala.
Dragarbrunn är särskilt intressant eftersom både namnets bakgrund och brunnens äldsta historia är förknippade med osäkerhet. Det går därför inte att berätta om platsen som en helt obruten och entydig historia. I stället måste olika uppgifter vägas mot varandra. Det som är säkert är att brunnen fanns på platsen under lång tid, att namnet är känt sedan 1645 och att läget vid hörnet av de två gatorna är belagt sedan 1773.
Ett namn med rötter i en försvunnen stadsdel
Den vanligaste förklaringen knyter Dragarbrunn till en äldre gata eller gränd. Den kan ha hetat Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan. I sin tur kan detta namn ha syftat på en bro kallad Dragarbron. Var bron faktiskt låg är inte klarlagt, men en teori placerar den över det gamla stadsdiket. Bron kan då ha haft en praktisk funktion genom att hindra boskap från att ta sig in i staden.
Enligt denna tolkning låg bron någonstans i närheten av den nuvarande Dragarbrunnsgatan, som under 1600-talet uppges ha kallats Dragarbrogatan. Brunnen kan därför först ha benämnts Dragarbrogatsbrunnen. Med tiden ska det längre namnet ha förkortats till Dragarbrunnen och senare till den form som används i dag, Dragarbrunn. Förklaringen är rimlig, men den kan inte betraktas som fullständigt bevisad.
Det finns även en möjlighet att själva brunnen är äldre än de skriftliga beläggen. Namnet Dragarbrunn är dokumenterat från 1645, medan brunnens läge vid S:t Pers- och Dragarbrunnsgatorna är känt från 1773. Äldre uppgifter antyder ändå att en brunn kan ha funnits här redan på 1630-talet. I vissa tolkningar går den möjliga historien ännu längre tillbaka, till 1563, om en brunn som nämns i brev från Erik XIV verkligen var samma brunn.
I berättelserna om Uppsalas äldre stadsrum framstår dragarbrunn därför som mer än ett platsnamn: det är en konkret punkt där språk, infrastruktur och vardagsliv har lämnat spår efter sig. Samtidigt visar den osäkra dateringen hur svårt det kan vara att skilja mellan en tidig källa, en äldre muntlig tradition och den brunnskonstruktion som faktiskt har bevarats under marken.
Vad utgrävningarna visade under marken
Fram till 1870-talet fanns en brunn på platsen som kallades Dragarbrunn. Den var byggd med knuttimrat trä, en teknik där stockarna fogas samman i hörnen. När en sådan brunn grävs ut är det ofta de nedre delarna som har störst chans att överleva. Konstruktioner ovan jord har däremot lätt försvunnit när gator, tomter och byggnader har förändrats. Äldre brunnar byggdes dessutom ofta om utan att förändringarna dokumenterades noggrant.
Av den äldsta konstruktionen finns inget bevarat. Det innebär att man inte kan beskriva brunnens första överbyggnad med säkerhet. Den del som undersöktes under marken ger ändå viktig information om hur anläggningen var utförd. Träkonstruktionen fortsatte ner i den sterila bottenleran, vilket visar att brunnen var djupt nedgrävd i marken och anpassad till den lokala jordmiljön.
Flera undersökningar har genomförts vid Dragarbrunn. Vid utgrävningen 1965 hittades en konstruktion av tegel med en timrad underdel. Ovanför denna låg ett sexkantigt fundament, där pumpen hade varit fäst. Fyndet visar att brunnen under sin senare användning inte bara bestod av en enkel öppning i marken, utan hade en tydlig teknisk och synlig överbyggnad som gjorde det möjligt att hämta upp vatten.
Vid undersökningen var brunnen täckt av tre stora, prismaliknande stenar. Under det sexkantiga fundamentet låg två tunna järnbalkar tvärs över brunnens öppning. På balkarna fanns ett trälock. Denna kombination av sten, järn och trä visar att brunnen vid någon tidpunkt hade stängts eller säkrats med flera lager. Det är inte möjligt att utifrån det bevarade materialet säga exakt när varje del tillkom, men konstruktionen speglar hur platsen förändrades över tid.
Brunnen innehöll inget vatten när den undersöktes. Trots det var den omkring 5,2 meter djup i sin helhet. Efter att konstruktionen hade mätts upp och fotograferats fylldes den med grus. Därmed bevarades dokumentationen av brunnen, även om själva anläggningen inte längre kan undersökas på samma sätt eller användas som vattenkälla.
Dragarbrunn som historiskt stadsminne
Dragarbrunn berättar inte bara om vattenförsörjning. Den visar också hur en stad kan förändras medan äldre funktioner lämnar kvar namn och underjordiska strukturer. En brunn var en praktisk del av vardagen, men den kunde samtidigt ge namn åt en gata, en plats och till sist ett större område. När den ursprungliga bron, stadsdiket och brunnens överbyggnad försvann levde beteckningen vidare.
Det arkeologiska materialet gör platsens historia konkret. Uppgifterna om en möjlig brunn redan under 1500-talet eller 1600-talets början hör samman med en äldre stadsbild som till stor del är borta. Den undersökta brunnen är däremot ett fysiskt spår från en senare fas, där timmer, tegel, järn och sten ingår i samma berättelse. Skillnaden mellan de tänkbara tidiga beläggen och det faktiskt bevarade materialet är viktig: den visar vad som kan antas och vad som kan beläggas.
Att den äldre konstruktionen inte finns kvar är inte ovanligt. Brunnar reparerades, byggdes om och fick nya överdelar när behov och stadsplanering förändrades. Därför kan en plats ha en lång historia även om bara den senaste underjordiska delen återstår. I Dragarbrunns fall är det just kombinationen av skriftliga uppgifter, osäkra namnförklaringar och resultat från utgrävningen 1965 som gör platsen betydelsefull.
I dagens Uppsala fungerar Dragarbrunn därför som ett exempel på hur historien kan finnas kvar utan att synas direkt. Den tidigare brunnen ligger inte längre öppen vid gatuhörnet, och dess vatten har försvunnit, men namnet pekar fortfarande mot en äldre miljö med broar, stadsdiken, boskap och gemensamma vattenkällor. Under stadens moderna yta finns minnet av en konkret anläggning som under århundraden hörde till människors vardag.
